MENY
Snart är han hemma hos mig för gott, så jag tänkte slutföra min utvärdering om missionen innan jag får fullt upp med att krama om och laga husmanskost till min pojkvän!😃
Jag har valt ut några punkter till som jag tycker utmärkt sig lite extra som jag vill ventilera.
Ensamheten
Jag tyckte såklart att det var jättejobbigt att tänka på att vara ifrån Gustav i 6 månader, men oftast var det inte känslan av saknad jag blev orolig inför, utan hur jag skulle hantera ensamheten och tristessten. Jag vet, egot tar störst plats ibland...
Därför hade jag bokat de roliga månaderna i USA att se fram emot. Jag tyckte att det skulle bli väldigt kul med lite miljöombyte och nytt folk, och framförallt, något som höll mig distraherad från tanken på att Gustav var iväg. Nu blev det ju inte så, och när jag tog beslutet om att avboka var det väldigt tungt, för helt plötsligt hade jag fyra månader framför mig som var tomma och höstiga.
Men i vilket fall:
I början var jag väldigt stressad. Jag kände ett behov av att göra saker HELA tiden, alltifrån att tvätta, ut och gå, skura köksskåp, träffa folk, damma huset osv... Jag hade väldigt svårt för att sitta och ta det lugnt framför TV:n eller läsa en bok, jag kände mig tvungen att vara aktiv hela tiden. Gjorde jag inte det kändes det som att tiden stod still. Som tur var hade jag jobb att fokusera på ett par veckor in på sommaren som höll mig sysselsatt.
Det som satte käppar i hjulet var att det var runt denna tiden som ryggen började att krångla på riktigt, så när jag jobbat klart vid 15 på eftermiddagarna hade jag bara ork att ta mig hem till soffan.
De kvällarna blev låååånga...
När semestern väl kom umgicks jag nästan alla veckor med min familj som höll mig sysselsatt, det var guld värt. Utan dem hade denna resan varit tusen gånger tuffare.
Den sista perioden, främst efter andra leaven har jag dock känt att det varit betydligt lättare, jag har nästan försökt "njuta" av att vara själv hemma. Kunna äta vad jag vill och titta på vad jag vill på TV, det kommer ju bli en förändring nu när han kommer hem. Men en rolig förändring såklart 😊
Att han skulle förändras
Detta halvår har ju såklart påverkat honom på många sätt med tanke på vad han sett och upplevt. Han har sett mycket orättvisa och fattigdom och upplevt extrema kontraster till livet i Sverige. Den förändringen förväntade jag mig, så när jag i rubriken skriver "förändras" menar jag i en mer negativ bemärkelse såsom mående, humor och personlighet. Detta är ju en fördom som jag funderade på innan som jag redan nu kan känna att jag har släppt.
Vi alla har ju sett många filmer och hört många historier om militärer som drabbats av PTSD och mardrömmar efter att ha varit med om saker i jobbet. Många jag pratat med har också frågat "hur mår han?" och "tycker du att han har ändrat sig?", så det är ju ett tecken på att det är den allmänna uppfattningen hos många.
Den första tiden av missionen letade jag efter tecken på att han inte mådde bra i allt han sa och i hur han såg ut på bilder han skickade.
Jag vet att jag rådfrågade min familj "tycker ni inte att han ser liiiite trött ut?". Nu vet jag ju att den eventuella tröttheten berodde till stor del på den 60-gradiga värmen, haha. Men i och med att jag hade en förutfattad bild av hur allt skulle bli är det inte så konstigt att jag letade efter varningssignaler.
Men jag kände ganska direkt att han faktiskt mådde bra, och det har jag bara fått mer och mer bekräftat varje gång vi pratat och träffats.
(Sen har jag ju självklart full respekt för att alla inte mår bra när de kommer hem, jag kan ju bara tala utifrån egen erfarenhet utifrån hur jag känner nu. Ju längre tid han är hemma kanske mer och mer smyger sig på, det vet man ju aldrig innan).
De har så kallade "hemkomst-samtal" med psykolog, både i grupp och enskilt, när de landat i Sverige där de snabbt kan se om någon uppvisar tecken på att inte må så bra. Det tycker jag känns tryggt att de inte bara lämnar soldaterna vind för våg att åka hem utan att ha bearbetat detta gemensamt.
Att leaven skulle gå snabbt
Jag var ledsen redan innan han kom hem på leave för att den skulle gå för snabbt. Kunde prata med Gustav i telefon och gråta över det, haha. Typiskt mig att katastroftänka.
Man vill ju såklart alltid ha mer tid ihop, men jag upplever faktiskt att tiden hemma på leave var lagom. Vet inte om det beror på att man kanske uppskattar och utnyttjar tiden tillsammans på ett helt annat sätt än i vardagen. Oavsett så är jag väldigt glad över våra båda leave ihop, det kommer alltid vara fina minnen (framförallt första leaven när jag mötte honom på tågstationen, det var lycka av allra högsta grad) 😍.
Medaljceremonin
Hör ju givetvis till kategorin förväntningar! Vi har båda haft detta som ett mål från dag 1. När vi sa hejdå på tågstationen så sa vi "Nu gör vi den här skiten, tänk när vi står på medaljceremonin". Jag ser så framemot den dagen eftersom båda våra familjer kommer vara där. De har hjälpt och stöttat oss otroligt mycket i allt detta, så jag är så glad att få fira ihop med dem. Jag längtar också efter att få se Gustav ta emot sin medalj som jag vet han längtat efter sedan han började i Försvarsmakten för flera år sedan. Detta har varit hans långsiktiga mål, och jag kommer vara stolt som en tupp. Och ja, jag kan garantera er att jag kommer gråta av stolthet över både honom, mig själv och oss💖
Han har redan fått en medalj, den får man efter tre månaders tjänstgöring.
Färgerna i bandet står för olika saker, det blå symboliserar floden Niger, grön/gul/röd står för Malis flagga. Det beiga symboliserar Saharaöknen, och det ljusblå FN:s färger 😊
0